Ingen surf av Jonas Gren

Är det du eller algoritmen som bestämmer över din skärmtid?
Den frågan är både enkel och obekväm. För svaret har blivit allt svårare att ge i en vardag där vi numera är ständigt uppkopplade.

I boken Ingen surf tar författaren och poeten Jonas Gren ett konkret och radikalt grepp om den frågan. Varje morgon åker han till ett kontor sju kilometer från internet. Där finns inget wifi. All kontakt med omvärlden sker via knapptelefon. Avståndet till nätet blir ett sätt att minska bruset (och beroendet) och att därmed skapa utrymme för tanke och reflektion.

Alla kan (eller vill) förstås inte leva så. Men Ingen surf är ingen bok om teknikfientlighet. Den är snarare en stillsam och hoppfull utforskning av hur vi, med små steg, kan ta tillbaka något vi gradvis har gett bort: vår uppmärksamhet.

Vi behöver på nytt lära oss att reflektera

Mobil eller inte mobil – det är egentligen inte frågan. Den verkliga frågan är vad vi gör avkall på när vi väljer mobilen. Och om det är värt det.

Ofta sker valet omedvetet. Vi behöver inte ens använda den för att den ska påverka oss. Blotta närvaron räcker. När mobilen hamnar på mötesbordet, ljudlös men närvarande, konkurrerar den om vår uppmärksamhet. Bara genom att ligga där påverkar den kvaliteten i samtalet. Vi lyssnar lite sämre. Är lite mindre närvarande.

Reflektion sker i pausen, i mellanrummen mellan aktiviteter – på toaletten, i lunchkön, på bussen, i soffan, i sängen. Vad händer i arbetslivet, i skolan med lärandet och i våra relationer när varje paus fylls med en skärm? Har vi verkligen råd med den distraktionen?

Jonas Gren skriver fram ett alternativ – inte som pekpinne, utan som en inbjudan till att ta tillbaka vår uppmärksamhet.

Leda med exempel

En av de största gåvorna vi kan ge barn är att visa att allt inte går att förklara – och att det går att finna ett lugn i den insikten. Vi lever i en komplex värld där orsak och verkan sällan hänger ihop linjärt. För att kunna navigera i den världen behöver vi reflektera. Och för att reflektera behöver vi stanna upp.

Ett av mina favorituttryck är pay attention. Inte som en ”peka med hela handen uppmaning” utan som en uppmaning att faktiskt stanna upp och vara uppmärksam på omgivningen. Att på riktigt lyssna på den du pratar med. Att först förstå, sen bli förstådd. I Cambridge dictionary förklaras pay attention med: to watch, listen to, or think about something or someone carefully or with interest.

Om vi själva gör avkall på att reflektera till fördel för mobilen, hur ska vi då kunna lära våra barn att göra kloka val? Hur ska vi lära våra barn pay attention om vi själva inte kan det?

Vi kan välja att inte multitaska

Filosofen Byung-Chul Han beskriver samtidsmänniskan som konstant multitaskande, översköljd av intryck. Han menar att detta inte är ett framsteg, utan snarare en form av regression. Multitasking hör hemma hos vilda djur som av överlevnadsskäl måste ha en ständig, ytlig uppmärksamhet. En ekorre har inte tid att reflektera.

Människan har det. Eller hade det. För vi har sålt vår uppmärksamhet till digitala strömmar som kräver maximal närvaro, hela tiden.

Ingen surf påminner oss om vad som står på spel. Boken är ingen manual och ingen moralpredikan. Det är en lågmäld, klok och högst konkret bok om livskvalitet, uppmärksamhet och modet att välja bort det som vi kanske från början inte ens har valt.  För vad vet vi egentligen om de algoritmer som styr vår uppmärksamhet?