Människor är sociala varelser. En effekt av det är att det är jobbigt att göra bort sig. Att bli påkommen med att inte ha gjort hemläxan till exempel.

Psykologen Robin Dunbar hävdar att språket inte i första hand är avsett för att informera, utan för att stärka de sociala banden mellan medlemmar i en grupp. Apor etablerar och upprätthåller sociala band genom att putsa varandras päls, medan vi människor använder språket för samma funktion.

När grupperna blev större, vilket skedde när de första människoaporna lämnade träden för savannen, blev språket helt enkelt mer effektivt för sammanhållning än “putsning av varandras päls”. Framför allt, menar Dunbar, används språket för att förmedla vilket rykte olika personer har. Så en anledning till att människan, men inte andra djur, har ett språk är att vi behöver det för att skvallra.

Våra hjärnor är duktiga på att minnas tre saker: ansikten, platser och berättelser. Det är delar som utgör skvallrets byggstenar. Motstånd mot förändring kan således ses som en naturlig reaktion på att vi inte vill göra bort oss. Vi kan det vi kan. Ska vi förändra oss behöver vi lära oss nytt och samtidigt blotta våra kunskapsluckor. Tänk om någon börjar skvallra om det.

Om skvaller ytterst handlar om vårt rykte blir motstånd mot förändring lättare att förstå. Kanske handlar motståndet om rädslan för att bli huvudperson i nästa skvallerhistoria.

Att lära sig något nytt innebär att tillfälligt vara sämre än det man brukar vara. Det innebär att ställa frågor, göra misstag och visa att man inte kan allt. I organisationer där misstag snabbt blir till skvaller ökar motståndet mot förändring. I organisationer där nyfikenhet och lärande värderas högre än prestige blir förändring betydligt enklare och förändringsförsöken inspirerande berättelser.