Det är bara sunt förnuft. Så kan det låta i förenklingens och generaliseringens tidevarv. Hur svårt kan det vara liksom. ”Det är väl bara att …”. Och så vidare. Det finns dock en utmaning med det sunda förnuftet. Vem avgör egentligen om det är sunt? Troligen är det så att alla ledare för världens länder, ni vet de som ska fixa med fred, jämlikhet och hållbarhet, skulle hävda sig ha ett sunt förnuft. Är det verkligen så? Eller när vi vet att det är fullt med vatten i badkaret men ändå fortsätter att fylla på (tänk inte på badkaret, tänk på atmosfären och oljan). Verkar det som att vi verkligen kan tillskriva oss det sunda förnuftet? Borde vi istället efterfråga vetenskapligt bevisad förnuft? Det verkar väl sunt!