Hur kommer det sig att vi i skogslandet Sverige knappt har någon skog kvar? Ja, alltså vild skog. Urskog. Riktig skog. Inte de där ”skogarna” med planteringar av gran i raka led som utgör närmast all ”skog” i Sverige. Kan de två äldre damerna vara något på spåren tänker jag när jag tar min lunchpromenad i den vilda skogen bara fem minuter från Kungens kurva (Gömmarens naturreservat).

Jag träffade på dem för sisådär tio år sedan i en annan vild skog: Tyresta nationalpark. Där finns det fortfarande ett par fotbollsplaner urskog kvar. En utmärkt utflykt för både gammal och ung. Men de två äldre damerna var ytterst bekymrade där i vårsolen. ”Är det inte hemskt stökigt i skogen?” funderade den ena av dem högt. Jag blev först upprörd då jag tänkte att det måste röra sig om nedskräpning. Visst är det bedrövligt skulle jag precis instämma när den andre fortsatte. ”Ja, alla dessa grenar och träd som ligger huller om buller på marken, någon borde verkligen städa upp!”.

Tänk att de i ett helt liv inte har sett skogen på grund av avsaknaden av alla olika sorters träd och grenar på marken. Planteringarna må vi behöva men även den vilda skogen som är ett myller av död ved, levande träd, grenar huller om buller, unga träd och gamla träd. Det låter nästa som förutsättningen för ett levande och dynamiskt samhälle. Det måste de väl ändå ha upplevt?